Inlägg publicerade under kategorin Min ryggoperation

Av Sara - 6 april 2007 20:27

Redan när jag vaknade från narkosen hade jag känt av magen, det var en ihållande smärta längst ner på vänster sida. Precis som när du behöver gå på toaletten. Det var den enda smärta jag kände, och glad för det var jag. Dessvärre skulle den tillta i takt med stormen som fortfarande härjade utanför. Långfredagen blev en riktigt lång fredag med knivar som skar upp och ner i magen. Magknip. Jag antar att även magen skulle vakna från narkosen.


Jag sov när smärtan tillät, övrig tid gnydde jag och/eller spydde. Juvelen satt i rummet hela dagen, vilket jag är tacksam för.


Mitt i allt elände skulle jag också ner till röntgen för att röntga ryggen. Eftersom magen krånglade beordrade läkaren ner mig till röntgen på nytt och denna gång för att röntga magen. De ville försäkra sig om att de inte råkat skada tarmen eller sy i något organ. Det kändes tryggt...


Blodvärdet hade inte stigit nämnvärt, varför läkaren beslutade att jag skulle få blod. Förhoppningen hade varit att jag skulle vara så pass ung och vital att jag på egen hand skulle kompensera blodförlusten, men tydligen hade åldern tagit ut sin rätt även där...


Därför låg jag där med slangar överallt, en blodpåse ovanför sängen och en spypåse i handen. Och stora knivar i magen. Då tyckte jag synd om mig.


2 dagar efter operation

ANNONS
Av Sara - 6 april 2007 09:48

Det heter nämligen "operatör". Det låter som en maskintekniker, och det är visserligen vad det handlar om...Läkaren, alias operatören, kommer in för att berätta att operationen gick "bättre än förväntat" (vad han nu ville säga med detta?). Det hade tagit lång tid men de ville göra det ordentligt (tack för den ynnesten!). Först ville de stellägga L4 med L5, men eftersom kotan glidit för mycket så lyckades de inte med första försöket och eftersom det är för känsligt med nytt försök så fixerade dem med svanskotan. Det blev med andra ord ett längre stelläggande, men det är ju marginellt! Min förhoppning är att jag knappt kommer att känna någon skillnad med tanke på att det är beläget så långt ner på ryggen.


Jag fick se röntgenbilderna som togs efter operationen och förskräcktes över hur långa bultarna är och fyra till antalet. Oj, vad det ska pipa om mig i säkerhetskontrollen!


Det roligaste var att se operatörens nöjda flin när han tittade på den utskrivna röntgenbilden. Som en självbelåten konstnär som fullbordat sitt alster.


2 dagar efter operation

ANNONS
Av Sara - 5 april 2007 19:59

Stackars Joel ['dZu:..l ] började sin påskledighet på sjukhuset. Jag blev naturligtvis jätteglad över att se honom, även om dagen hade varit ganska späckad, ändå. Förutom att ligga och må illa hade jag beställt in en väl genomtänkt och fiberrik frukost- som jag hann ta en tugga av innan jag insåg att aptiten inte var vad den brukar vara. Jag hade också fått ett väldigt äventyr med en transport till Ortopedtekniska för att prova ut en korsett. Det kom en "transportkille" med alla stereotypiska drag för en lagerkille eller lastbilschaffis (jag vet att jag är fördomsfull); fetlagd, lagom sluskig, snus rinnande på tänderna. När han fört in sängen, med mig däri, i hissen grabbade han tag om sitt skrev, rättade till den och vände sig mot mig och frågade burdust: jaha, vad har du råkat ut för då? Det hade kunnat vara en isbrytare, en rättfram fråga med glimten i ögat, men Sara var inte på humör. Jag svarade lagom avmätt och bad om att färden snart skulle vara över. Det visade sig dessvärre att jag skulle färdas långt i kulverterna- med sängen upphakad på en truck!


På Ortopedtekniska spydde jag och en stackars gumma fick ta hand om mitt "spyrör" och byta ut det till ett nytt. Tillbaka på avdelningen med en korsett på sniskan och ett nytt spyrör att fylla...


1 dag efter operation

Av Sara - 5 april 2007 19:46

Det var hjärtskärande att lämna UVA. Jag tackade dem för deras vänlighet och lät dem förstå att det var en mysig avdelning med trevlig personal. På morgonen hade två av de skämtsamma killarna återvänt och det hade varit så roligt att tjuvlyssna på dem.


Jag hade fått sätta mig på sängkanten för att tvätta av mig, och till och med borsta tänderna. Kommer i håg att en vit liten plastkam ingick i "morgonkitet". Dessvärre hjälpte ingen kam i världen min frisyr för tillfället. Jag satt bara en stund på sängkanten innan illamåendet vällde upp. Hade redan mått illa när jag vaknade från narkosen och märkligt nog fanns det innehåll att spy upp. Det var egentligen min värsta farhåga- att behöva hulka med stygn på mage och rygg. Jag befann mig emellertid på rätt avdelning för här fanns mirakelmedel mot illamående. En snabb injektion i en av mina slangar och jag blev nästan som ny!


Mitt blodvärde låg på 73, tydligen väldigt lågt och det var det som orsakade mitt illamående och min yrsel.


Bryskt rullades jag upp till avdelningen. På mitt rum väntade en påskhare i guldpapper och under den låg en Tove-tidning. En hälsning från Katarina och Jonas, så gulligt! Tack, tack.


Det kändes inte så då, men såhär i efterhand vet jag att det var då jag bytte himlen mot helvetet.


1 dag efter operation

Av Sara - 4 april 2007 19:34

Klockan fem på eftermiddagen slog jag upp ögonen och befann mig i himlen. Ja, det kändes verkligen så. Det var så vitt och ljust och personalen pratade så mjukt och vänligt. Det enda som hindrade mig från att kliva upp ur sängen och hälsa på änglarna var alla slangar jag hade på händerna, mellan benen och från ryggen. Dessutom var det ganska behagligt att ligga på ett moln i himlen.


Jag hade opererats hela dagen, sju timmar, och det hade gått bra. Jag hade förlorat 0,65 liter blod och när jag såg den blodfyllda pumpen vid sängkanten förstod jag att det skulle bli någon deciliter ytterligare.


Personalen var underbar och jag kommer i håg att jag försökte skämta med dem hela tiden. Jag misslyckades alldeles säkert. Har ett minne av att jag skämtade om katetern som min nya gula väska. Pinsamt.


Hela natten vaknade jag från och till, det kändes som att jag bara slumrade. Stormen hade kommit och jag hörde den slita i husknuten. Den var personalens stora samtalsämne den natten.


Operationsdagen

Av Sara - 4 april 2007 19:20

Naturligtvis hade jag sovit oroligt natten till den stora dagen- när jag väl hade somnat. Jag retade mig på att grannen bakom vikväggen tittade högljutt på tv och hann säga till två gånger, med långt mellanrum. Vi var båda väldigt artiga, men ingen av oss blev bättre till mods för den sakens skull.


Jag klev upp tidigt. Gjorde qi gong, plågsamt medveten om att jag inte skulle kunna röra mig så fritt på väldigt lång tid- om någonsin. Bra att få i gång blodcirkulationen för att motverka blodpropparna, resonerade jag. Därefter duschade jag med den bakteriedödande tvålen. (Det lät väl romantiskt?) En sköterska kom in med den välkända snapsen. Jag hann ändå på toa och gott och väl lägga mig till rätta i sängen innan den hann förlama mitt sinne. "Den var ju inte så vass, trots allt", tänkte jag.


Sedan minns jag inte mer. Jag känner mig snuvad! Jag trodde att jag skulle få träffa operationsteamet, dra ett litet skämt och spänna blicken i dem och säga "nu skärper ni er!". Men inte.


Operationsdagen

Av Sara - 3 april 2007 17:37

Den 3 april 2007 klockan 10.00 skrivs jag in på Neurorehab/ Ryggenheten på Norrlands Universitetssjukhus. Jag får ett blått band om handleden, ett rum med utsikt mot helikopterplattan och staden Umeå. Det är vackert vårväder.


Jag känner mig så frisk! I min omgivning snurrar rullstolar och det ena bandaget kommer haltande efter det andra. Ironiskt nog är jag riktigt bra! Har varit hela hösten. Berättar det för läkaren som förklarar att "sån´t här kommer och går."


Läkaren berättar att de kommer att gå in både via magen och ryggen. Via magen för att frilägga en disk och via ryggen för att skruva fast kotorna. De kommer också att via en av ingångarna ta en bit av mitt bäckenben, detta ska användas som "stabilisator" mellan kotorna.


Förenklat ska jag alltså fusionsopereras (stelopereras) från ländkota fem (L5) till svanskotan (S1) både framifrån och bakifrån. En bakre och främre fusion.


Narkosläkaren är ung och alldeles för snygg, men jag lyckas ställa alla dumma frågor, ändå. Vet ni hur man vänder en person i narkos?..


Dagen innan operation

Av Sara - 2 april 2007 08:54

Mitt röntgensvar berättar att den femte ländkotan har glidit över svanskotan med en halv kotkroppsbredd eller något mer. Det här innebär en höggradig förskjutning motsvarande grad tre av tre. I övrigt ses en ökad svankning. Det finns också förslitningsskador; en ökad skleros (en förhårdnad av kroppsvävnad, som kan bero på inlagring av till exempel bindväv eller kalk) i övre slutskivan på svanskotan och nedre slutskivan på femte ländkotan, mjukdelsförkalkningar i anslutning till dorsala omfånget av svanskotan och intervertebralledsartros i mellersta och nedre delen av ländryggen.


När min sjukgymnast förklarade röntgenutlåtandet sa han uppriktigt att man skulle kunna tro att jag var 76 år istället för född -76.


Vad säger vetenskapen om spondylolisthes?

En kotglidning är oftast en följd av degenerativa förändringar (åldersförändringar) i intervertebralleden, varför det är oftast äldre personer som drabbas. Flera studier har visat att det är upp till sex gånger vanligare hos kvinnor och en möjlig anledning kan vara hormonellt betingad. Kvinnliga könshormoner gör nämligen kvinnor mjukare och flexiblare och därmed mindre motståndskraftiga för belastningar som påverkar kotorna. Min läkare berättade att troligen hade min rygg börjat förändras under puberteten, med hormoner och fysisk aktivitet som bovar i dramat...


Tillståndet är vanligast på L4-L5 nivån (ländkota fyra till fem) och symptomen är nervutstrålning i benen ner mot tårna. Det här beror på att kotorna glider över nerver som hamnar i kläm. Åtminstone i mitt fall var det även muskler som smärtade, i deras försök att kompensera "snedheten".

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se